Häromdagen var jag på KS för att träffa läkaren som behandlade min moderkakscancer.
Ettårskontroll.
Allt ser bra ut.
Cancern är borta.
Jag mår bra.
Risken att jag skulle få tillbaka cancern är minimal. När ett år har gått minskar risken ännu mer. Och har man inte livmodern kvar vet jag inte var jag skulle få tillbaka det heller.
HCG-proverna glesas nu ut till var tredje månad. Nästa läkarbesök blir i höst då vi ska utvärdera om jag ska fortsätta med mina östrogentabletter eller om man ska göra ett försök att sätta ut dem. Det kan ju finnas en liten möjlighet att mina äggstockar skulle kunna vakna till liv igen. Fast personligen tror jag inte det. Östrogentabletterna fungerar alldeles utmärkt. Jag har nästan inga svettningar kvar alls och börjar känna igen mig!
Det är intressant att få perspektiv på saker och ting på det som hände:
Sophie föddes den 17 nov 2009. 6 veckor senare, dvs runt nyårsafton, fick jag diagnosen efter att ha haft en period med störtblödningar och ut och in på sjukhus. 3 jan påbörjades cellgiftsbehandlingarna. De pågick flera dagar veckan i 19 veckor, fram till den 11 maj 2010. 15 juni opererades min livmoder bort.
Fram till 31 dec 2010 rehabiliterades jag med successiv upptrappning av arbete och olika rehabiliterande insatser. Den 1 jan började jag arbeta heltid igen. I februari opererades min port-a-cath bort.
Jag är frisk.
Jag har ett till liv att leva.
Och det gör jag. Till fullo!
Läs även andra bloggares åsikter om cancer, choriocarcinom, moderkakscancer, onkologisk rehabilitering
